Erkänn folkmordet 1915 för vad det är - Mindre Font | Större font +

Med anledning av voteringen i Sveriges riksdag den 11 juni 2008 om fyra motioner som manar Sverige att erkänna folkmordet 1915 i det osmanska Turkiet. Utrikesutskottet har rekommenderat avslag på motionerna på grund av bl.a. "oenighet bland forskare" och "behovet av ytterligare forskning".

Folkmordet på armenier, assyrier och pontiska greker inleddes för mer än nio decennier sedan, år 1915, men frågan är fortfarande lika angelägen, inte minst som förnekandet av brottet fortsätter. Folkmordet, eller ”utrotningen” som det kallades i internationella medier och av dåtidens diplomater, skedde visserligen i skydd av första världskriget men ändå inför ”öppen ridå”. Under den korta tid som efterföljde Turkiets nederlag år 1918 fram till den turkiska nationalistiska rörelsen, ledd av Mustafa Kemal, kom till makten, diskuterades utrotningen av armenierna öppet. Politiska och militära ledare ställdes inför rätta, anklagade för ”krigsbrott” och ”begångna brott mot mänskligheten”. Flera befanns skyldiga och dömdes till döden eller fängelse. Under dessa rättegångar uppdagades horribla detaljer om förföljelserna av minoriteterna i det osmanska imperiet. Turkiet gick således igenom en fas lik den som Tyskland upplevde efter andra världskriget.

Processen varade dock inte länge. Uppkomsten av den turkiska nationella rörelsen och upplösningen av sultanatet ledde till att rättegångarna avbröts och att de flesta av de anklagade frigavs. Så gott som hela den återstående kristna befolkningen – armenier, assyrier och greker – fördrevs från områden där de bott i tusentals år. Majoriteten av rättegångsunderlaget och protokollen försvann och Turkiet gick in i en period då man försökte att sudda ut alla spår av armenisk existens i Anatolien och det historiska Armeniska höglandet till öst.

Nio decennier senare är det så kallade ”glömda folkmordet” inte längre bortglömt. Det anses som prototypen för massmord under 1900-talet och kan betraktas som ett av historiens mest ”framgångsrika” exempel på folkmord och etnisk rensning. Utpekandet och förföljelsen av armenierna drabbade även assyrier, greker, yezdier och även den kurdiska befolkningen som utsattes för omfattande ”social ingenjörskonst” genom tvångsomflyttningar. Resultatet var att turkiska regeringen ärvde ett ”Armenien utan armenier” och, trots förpliktelser och löften om bestraffningen av förövarna, undkom Turkiet ansvaret för brottet. Idag bedriver Turkiet en aktiv förnekelsekampanj. Tystnaden och passiviteten hos omvärlden, inklusive Sverige, kan endast stödja och underblåsa denna kampanj. Alla påståenden om behovet av ytterligare forskning och om en föregiven oenighet bland forskarna är falska. Arkiven i varje större land i Europa innehåller material som inte lämnar någon plats för tvekan om utrotningskampanjen som ägde rum under första världskriget. Förnekelseargumenten är alla politisk motiverade och har inte någonting med det historiska underlaget att göra. De är inte mer trovärdiga än de som framförs av Förintelseförnekare som Robert Faurisson, David Irving, Willis Carto och Ernst Zündel.

Raphael Lemkin, mannen som myntade begreppet genocide (folkmord) under 1940-talet och var upphovsman till FN-konventionen om förebyggande och bestraffning av folkmordsbrott, var väl medveten om den armeniska katastrofen och den internationella gemenskapens misslyckande såväl när det gällde att förhindra folkmordet som att bestraffa förövarna. Senare forskning har visat hur djupt berörd Lemkin var av avsaknaden av ett effektivt internationellt maskineri för ingripande i tid. Han var även upprörd över förföljelserna och massakrerna som drabbade de kristna assyrierna i Irak under 1930-talet. Ny forskning vid Uppsala universitet bekräftar också att Svenska utrikesdepartementet och regeringen, tack vare rapporter från ambassadör Per Gustaf August Cosswa Anckarsvärd och militärattachén Einar af Wirsén, var välmedvetna om utrotningen som fortgick i det osmanska imperiet.

Idag betraktas Sverige internationellt som en förkämpe för mänskliga rättigheter. Det åligger den svenska regeringen och riksdagen att leva upp till detta rykte. De svenska myndigheterna borde därför hjälpa Turkiet att bli en bättre demokrati genom att på allvar konfrontera sin historia och erkänna folkmordet och inte genom ett fortsatt vacklande i villfarelsens och svepskälens mörker.

Idag är informationen om folkmordet på armenier, assyrier och pontiska greker så omfattande att ingen seriös politiker med hedern i behåll kan hänvisa till bristande forskning som ursäkt för att inte erkänna det brott som begåtts. Vägran att erkänna ett etablerat faktum baserat på kvalitativ och kvantitativ forskning kan betraktas som likvärdigt med förnekelse. Det finns inte heller någon grund för hänvisningar till den kronologiska aspekten, d.v.s. att hävda att eftersom folkmordet 1915 begicks före folkmordskonventionens tillkomst så kan det inte vara ett folkmord. Ett sådant resonemang är orimligt. Konsekvensen av ett sådant resonemang skulle bli att inte heller Förintelsen betraktades som ett folkmord eftersom även den inträffade innan konventionen trätt i kraft. Forskarna har gjort sitt jobb. Nu är det de politiska ledarnas tur att ta sitt ansvar genom att erkänna katastrofen för vad den är, nämligen folkmord.

Undertecknarna av detta dokument anser inte att det finns någon tvekan om att massakrerna på de kristna och andra minoriteterna i det osmanska imperiet under första världskriget var ett folkmord. Även om forskningen måste och kommer att fortsätta, är den befintliga informationen övertygande och tillräcklig och måste erkännas som sådan.

Adam Jones
Docent, Statsvetenskap, University of British Columbia Okanagan

Åke Daun
Professor Emeritus i etnologi, speciellt europeisk, Stockholms universitet

Alex Grobman
Ordförande i Institutionen för modern judisk levnad och Brenninstitutet

Alexandre Kimenyi
Professor i Lingvistik, etniska studier och afrikanska språk, California State University, Sacramento

Alexis Herr
Doktorand, Strassler Family Centret för Förintelse- och folkmordsstudier, Clark University

Alfred Grosser
Professor Emeritus, Paris institution för statsvetenskap
Författare till förordet i Vahakn Dadrian, Histoire du génocide arménien, Paris, 1996

Alfred de Zayas
Professor i international juridik, Geneva School of Diplomacy
f.d. förste advokat i Förenta Nationerna, f.d. ordförande i FN:s Kommitté för mänskliga rättigheter
f.d. chef för Petitionsenheten hos FN:s Kommissionär för mänskliga rättigheter
Ordförande, P.E.N. International, Centre Suisse Romand

Anatoly M. Khazanov
Ernest Gellner Professor i antropologi, University of Wisconsin-Madison

Anders Hultgård
Professor Emeritus i religionhistoria, teologiska fakulteten, Uppsala universitet

Bruno Chaouat
Docent i franska, Centret för judiska studier, University of Minnesota

Charles Eric Reeves
Professor i engelska språk och litteratur, Smith College in Northampton, Massachusetts

Christian P. Scherrer
Professor i fredsstudier, Hiroshima universitet och Hiroshima Fredsinstitut, Hiroshima, Japan

Claude Mutafian
Docent i matematik och universitetslektor, Paris 13 University in Villetaneuse
Ph.D. i historia, Paris 1 Pantheon-Sorbonne University

David Gaunt
Professor i historia, Södertörns högskola

Debórah Dwork
Rose Professor i Förintelsens historia
Chef för Strassler Centret för Förintelse- och folkmordsstudier, Clark University

Dickran Kouymjian
Professor i historia
chef för programmet för armeniska studier, California State University, Fresno

Donald E. Miller
Verkställande direktör, Centret för religion och medborgarkultur, University of Southern California

Douglas Greenberg
Professor i historia
Verkställande direktör, USC Shoah stiftelseinstitutet för visuell historia och utbildning, College of Letters, Arts & Sciences, Leavey Library, University of Southern California

Elizabeth R. Baer
Professor i engelska och folkmordsstudier, Gustavus Adolphus College in St. Peter, Minnesota

Ellen J. Kennedy
Interimsdirektör, Centret för Förintelse- och folkmordsstudier
Koordinator, Nätverket för förebyggande av folkmord, Minnesota

Eric D. Weitz
Distingerad McKnight University Professor och ordförande, Institutionen för historia, University of Minnesota

Ervin Staub
Professor i psykologi och grundande direktör för filosofie doktorsprogrammet i Fredens psykologi och förebyggandet av våld, Emeritus, University of Massachusetts at Amherst

Franklin Hugh Adler
G. Theodore Mitau ordförande DeWitt Wallace Professor, Institutionen för statsvetenskap, Macalester College

George Andreopoulos
Professor i statsvetenskap, chef för Centret för mänskliga rättigheter vid John Jay College of Criminal Justice, The City University of New York

Heidi Armbruster
Universitetslektor, School of Humanities, University of Southampton, UK

Helen Fein
Verkställande direktör för Institutet för folkmordsstudier, medlem i Belfercentret för vetenskap och internationella frågor vid the Kennedy School of Government, Harvard University

Herb Hirsch
Professor i statsvetenskap och medredaktör, Genocide Studies and Prevention
L. Douglas Wilder School of Government and Public Affairs, Virginia Commonwealth University, Richmond

Irving Louis Horowitz
Rutgers, The State University of New Jersey
Hannah Arendt distingerad professor emeritus i sociologi och statsvetenskap

James E. Young
Professor i engelska och judiska studier, University of Massachusetts

John K. Roth
Edward J. Sexton professor emeritus i filosofi
Grundande direktör, Centret för studerandet av Förintelsen, folkmord och mänskliga rättigheter, Claremont Mckenna College, California

Kirk C. Allison
Programdirektör, Programmet för mänskliga rättigheter och hälsa, School of Public Health, University of Minnesota

Klas-Göran Karlsson
Professor i historia, Lunds universitet

Kostas Fraggidis
Sekreterare, Evxinos Pontos Stockholm

Kristian Gerner
Professor i historia, Lunds universitet

Lars M. Andersson
Universitetslektor, Historiska institutionen, Uppsala universitet

Linda M. Woolf
Professor i psykologi, Webster University, Missouri

Manus I. Midlarsky
Moses och Annuta Back Professor i Internationell fred och konfliktlösning, Rutgers University, New Brunswick

Martha Minow
Medlem i utbildningsfakulteten
Jeremiah Smith, Biträdande Professor, Harvard Law School

Michael Dobkowski
Professor i religiösa studier, Hobart and William Smith Colleges

Michael Mann
Professor, Institutionen för sociologi, University of California, Los Angeles

Norman Naimark
Robert and Florence McDonnell Professor i Östeuropastudier, Stanford University

Omer Bartov
John P. Birkelund distingerad professor i europeisk historia, Historiska institutionen, Brown University

Ove Bring
Professor i Internationell rätt, Försvarshögskolan, Stockholm

Paul A. Levine
Universitetslektor i Förintelsens historia
Utbildningsdirektör, Förintelse- och folkmordsstudier, Uppsala universitet

Rachel Hadodo
Ordförande, Assyriska riksförbundet i Sverige

Raffi Momjian
Ordförande och verkställande direktör, The Genocide Education Project, San Francisco

Raymond Kévorkian
Professor, Franska institutionen för geopolitik, Université Paris 8 Saint-Denis

Richard G. Hovannisian
Professor i Armeniens och Främre Orientens historia, University of California, Los Angeles

Robert Melson
Cohen-Lasry distingerad Professor, Strassler Centret för Förintelse- och folkmordsstudier, Clark University

Roger W. Smith
Professor Emeritus, Institutionen för statsvetenskap, College of William and Mary, Virginia
f.d. ordförande, Internationella föreningen för folkmordsforskare

Ronald Grigor Suny
Charles Tilly kollegieprofessor i social- och politisk historia, The University of Michigan
Professor emeritus i statsvetenskap och historia, The University of Chicago

Rudolph Joseph Rummel
Professor emeritus i statsvetenskap, the University of Hawaii

Sandra Tatz
Chef för australiensiska föreningen för Förintelse- och folkmordsstudier

Saul P. Friedlander
Professor, Institutionen för historia, UCLA

Shelly Tenenbaum
Professor i sociologi, Koordinator för universitetsstudier, Strassler Centret för Förintelse- och folkmordsstudier, Clark University

Stanley Payne
Professor Emeritus, Institutionen för historia, University of Wisconsin

Steven Leonard Jacobs
Aaron Aronov hedersordförande för judiska studier, docent i religiösa studier, The University of Alabama
Redaktör, The Papers of Raphael Lemkin
Förste viceordförande, Internationella föreningen för folkmordsforskare

Susan Ashbrook Harvey
Professor i religionvetenskap, Brown University

Tessa Hofmann
Ph.D. i sociologi, Sociologiska departmentet, Institutionen för Östeuropeiska studier, Berlins fria universitet

Tigran Sarukhanyan
Medlem i Internationella föreningen för folkmordsforskare
Gästforskare (PRO), Storbritanniens kungliga arkiv
Humboldrt medlem, Goettingens universitet, Tyskland

Tuomas Martikainen
FD, forskardoktor, Finlands Akademi, Åbo Akademi, Religionsvetenskap

Vahagn Avedian
Ordförande, Armeniska riksförbundet i Sverige
Chefredaktör, Armenica.org

William Hewitt
Professor, Förintelse- och folkmordsprogrammet, West Chest University of Pennsylvania

Winton Higgins
Direktör för australiensiska föreningen för förintelse- och folkmordsstudier
Gästforskare vid Institutionen för internationella studier, University of Technology, Sydney

Wolfgang Gust
Redaktör för Officiella dokumenten hos tyska utrikesdepartmentet om armeniska folkmordet

Yair Auron
Professor i sociologi, chef för Institutionen för sociologi, statsvetenskap och kommunikation, The Open University of Israel, Jerusalem

Yehuda Bauer
Professor emeritus, Harmaninstitutet för modern judendom, Humanistiska fakultet, Hebrew University of Jerusalem

Yves Ternon
Ph.D. i historia, Paris 4-Sorbonne University. HDR, Universit Paul Valéry-Montpellier 3

 
Språk